NÄR MELKER FÖDDES
- och hans första dagar i livet

När jag vaknade vid 07:40 torsdagen den 7:e april började jag fundera på om bebisen äntligen bestämt sig för att komma ut, men efter alla falsklarm innan så vågade jag ändå inte ta ut något i förskott….

Hade fått tips från Cilla på Irland att man på Irland brukar tipsa om att äta curry för att få igång en förlossning. Jag lydde hennes råd under onsdagen och åt sallad med currydressing till lunch och en rätt stark currykyckling med extra curry till middag :)

Jag lämnade Mathilda på dagis vid nio, och sen blev jag kvar ute på parkeringen en stund. Stod och pratade förlossningar med två andra mammor….

Kom hem kvart över nio och då började jag mer och mer tro på att det verkligen var på gång. Jag hade fått ett par ännu mer blodblandade flytningar än vad jag haft innan, och mensvärken var intensiv.

Nån gång innan klockan tio kom den första värken och jag ringde Micke och talade om läget. Vid elva hade jag ungefär sex minuter mellan värkarna, och ringde återigen Micke för en rapport. Han skulle åka hem efter lunch bestämde vi. Jag la mig och vilade en stund, och upplevde att det blev glesare mellan värkarna så jag ringde Micke och sa åt honom att han kunde ta det lite lugnt.

När klockan var ett så var värkarna regelbundna igen, ungefär fem-sex minuter mellan, och jag ringde hem Micke. Ringde även till KS och lämnade en rapport. Vi var välkomna in, så fort vi kände att vi ville komma in.

Micke kom hem runt kvart i två, och då hade jag ungefär tre-fyra minuter mellan värkarna. Det var fullt hanterbart, men oron över att det kunde gå fort – både förlossningsförloppet och att bebisen skulle bli påverkad – gjorde att vi bestämde oss för att åka in rätt omgående. Dessutom började eftermiddagen med all trafik närma sig, så vi tog det säkra före det osäkra helt enkelt. Ringde och meddelade KS att vi var på väg. Strax efter två åkte vi hemifrån. Bilresan in gick relativt bra, hade inte så mycket värkar på vägen in. Minns att det var vidrigt att sitta i bilen då vi åkte in för att föda Mathilda….

14:42 blev vi inskrivna på KS och fick då komma in på ett intagningsrum.

15:13 blev jag kopplad till CTG. Låg med CTG i 30 minuter och helt plötsligt var det jätteglest mellan värkarna, ungefär var 10:e minut. Det kändes urfånigt, och det kändes som om jag hade överdrivit…. Barnmorskan sa att det var rätt vanligt att det kunde lugna ner sig efter en bilresa, och när man sen la sig ner. Hon gjorde en inre undersökning, som visade att cervix var 1 cm lång och att jag var öppen 4 cm. Skönt! Då hade det givit lite resultat i alla fall…

15:45 blev vi ivägskickade på en promenad i väntan på att ett förlossningsrummet skulle bli ledigt. Förmodligen blev jag väl rätt påverkad av undersökningen, för efter den satte värkarna i gång med en jäkla fart. Det tog oss en halvtimme att gå mellan förlossningen och huvdentrén fram och tillbaka. Jag hade väl värkar med ungefär en minuts mellanrum då. Pest!

16:15 är vi tillbaka på förlossningen och får komma in ett undersökningsrum igen. Där får jag lavemang och sitter sen på toa en bra stund :) Tar sen en lång dusch innan vi blir överflyttade till vårt förlossningsrum.

17:30 får jag drop insatt och i samma veva tar barnmorskan hål på fosterhinnorna, men inget vatten kommer då. Börjar andas lustgas. Minns att jag blev rätt fnissig och snurrig av första vändorna… Börjar tänka på Ben & Gunnar-filmen och försökte säga en replik till Micke, men jag fick inte fram något :) Värkarna kommer tätt och är rätt jobbiga, men det funkar bra med lustgasen.

18:10 börjar CTG-kurvan bli svårtolkad. Fosterljuden går ner och försvinner då och då. Jag börjar få panik och tankarna på att be dom avbryta för ett snitt dyker upp. Det visar sig att det var tekniska problem som ställde till det, bebisen där inne mådde jättebra. När barnmorskan satte på skalpelektroden på bebisens huvud konstaterade hon att bebisen hade mycket hår.  

18:30 gick vattnet och det visar sig att bebisen har bajsat rejält i fostervattnet.

18:40 så undrar dom om jag inte vill ha EDA ändå, trots att jag tidigare sagt nej. Jag insåg att det nog var en bra idé ändå, för jag var rätt slut efter det intensiva värkarbetet. Så jag bestämmer mig för att ta epiduralen ändå. Fick vänta en stund på narkosläkaren. Jag försöker kissa, men det går inte, så jag blir tappad på urin. Sen började jag må illa och kräktes ett par gånger.

20:00 kommer narkosläkaren. Det var inga problem att få epiduralen lagd, skönt! Minns att jag kved lite till Micke bara att jag ville höra musik… Han hade inte hämtat cd-spelaren ännu, och vågade först inte avvika för att hämta den. Men barnmorskan sa att det var okej, så han gick och hämtade den.

20:09 så börjar fosterljuden dippa igen, och jag får panik inombords. Kände mig vettskrämd och ville återigen att dom skulle avbryta. Minns att jag tänkte att om vi får fler barn, så ska det bli med planerat snitt. Förlossningsläkaren kommer in och tar ett laktatprov på bebisens huvud, och allt ser bra ut.

När epiduralen börjar ge effekt så kan jag äntligen få vila lite, skönt! Jag känner trycket nedåt, men inte värkarna. Jag får ligga en stund på sidan med ena benet i benstöd, för då ska tydligen bebisen tränga ner lättare. Det gick bra ett tag, men sen blev det för jobbigt. Känslan av att man behövde bajsa var konstant…. Jag ville stå mot sängen en stund, och sen satte jag mig på en hink en stund, för att försöka få bebisen att tränga ned.

23:05 så har bebisen trängt nedanför spinae och jag försöker krysta för första gången. Återigen sjunker fosterljuden och paniken inombords infinner sig. Ett blodprov tas igen, och bebisen mår bra. Minns att läkaren som tog provet sa: ”Snart har ni er bebis hos er”. Jag hade svårt att tro att det verkligen var så nära!

23:20 börjar jag krysta på allvar. Bebisen återhämtar sig dåligt mellan varje värk, och jag får andas syrgas mellan värkarna. Krystningen var jobbig, men det gjorde inte alls så ont som jag hade föreställt mig. Visst gjorde det ont, men inte SÅ ont.

När det började närma sig så sa barnmorskan åt mig att när huvudet var ute så fick jag inte krysta mer, för hon skulle suga rent svalget först.

23:39 så händer det! Bebisens huvud föds fram och barnmorskan börjar suga rent. Jag lyckades inte hålla emot och plopp så var hela bebisen ute…. Han skrek med en gång och hade navelsträngen ett varv löst runt halsen. Dom lägger genast upp honom på min mage, och barnmorskan suger rent munnen och svalget. Jag såg pungen, men tänkte först ändå att det var en tjej. Tänkte att det kanske var svullna blygdläppar jag såg. Men så kände jag och där fanns en liten snopp också! Tänk vad han lurade oss! Vi som var så övertygade om att det var en liten tjej…. Åhhh…. Jag var så lycklig, så lycklig och kunde inte riktigt ta in att jag verkligen gjort det! Jag hade fått min revansch och lyckats med en vaginal förlossning! Jag hade fött en liten kille till ljuva toner av KENT. Grämer mig över att jag inte minns exakt vilken låt… *ler* Jag kände genast att det här kan jag göra om! Jag hade räknat med att det skulle göra så mycket ondare än vad det gjorde! Tröttheten var som bortblåst och jag befann mig i ett lyckorus… Micke var världens bästa ”coach” och även barnmorskan och sköterskan var enormt stöttande och peppande! Dom var guld värda!

Men än var det ju inte helt klart, moderkakan skulle ut. Den kom utan problem vid 23:52 och var kraftigt färgad av att han bajsat i vattnet. Vi fick se den och fotograferade den :)

Sen var det lite kontroll av mig, och jag hade fått några små inre bristningarna. Så jag syddes med tre stygn. Sen lämnades vi ensamma på rummet länge och det kändes så fantastiskt! Åh vilka känslor som svallade…. Vi bestämde att det var en liten Melker vi fått och ringde våra föräldrar och berättade den glada nyheten! Skickade iväg lite SMS också…

Melker fattade genast hur han skulle suga för att få mat, och det var också helt fantastiskt att få amma så där på en gång… Mathilda var ju ett och ett halvt dygn innan jag testade för första gången.

Strax innan två på natten så var det dags för lite efterskötning av mig och Melker. Jag gick upp och kissade och duschade. Skönt! Blodtrycket såg bra ut, men dessvärre hade jag feber. Tydligen är det vanligt att man har det under en förlossning, men när jag fortfarande hade feber två timmar efter förlossning så måste man hålla koll på det. För att undvika infektioner i underlivet eller i livmodern så sätter man då in antibiotika i förebyggande syfte. Så därför fick jag en omgång antibiotika i droppet. På grund av febern fick jag inte komma till den lilla enheten som jag hoppats på, utan blev istället inskriven på BB. På ”lilla enheten” finns det familjerum, så att hela familjen kan bo tillsammans, men på BB är det bara mamman som får stanna.

Klockan fyra på morgonen fick vi åka upp till BB. Blev emottagna av en rätt skum barnmorska… Hon verkade inte ha alla hästar hemma riktigt… Men jag fick i och för sig ett trevligt bemötande, då det första hon sa var: ”Vad fräsch du ser ut”. Det känns ju kul att höra fyra timmar efter en förlossning! Om jag jämför med hur jag såg ut efter Mathildas förlossning, så var det förstås en viss skillnad. Då såg jag ut som ett vrak flera dar efteråt.. Huga!

Jag fick en plats i ett dubbelrum, och den andra platsen var tom. Jag frågade då om Micke kunde ta den sängen, men se det gick inte för sig. Papporna fick inte stanna, utan dom måsta åka hem. Tyckte det var rätt löjligt iom att sängen var tom och klockan var fyra på morgonen. Kändes inte så jättelockande att Micke, som också var trött och sliten, skulle behöva sätta sig i bilen och köra hem. Så blev det i alla fall. Jag och Melker fick stanna kvar, och Micke fick åka hem. Kändes lite snopet och konstigt!

Melker fick såklart sova i sängen hos mig, och han låg väl och snuttade på bröstet mest hela natten. En riktig snutteprins! Jag hade svårt att sova och låg mest bara och beundrade underverket vi fått till och tänkte igenom förlossningen om och om igen. Tänk att jag fixade det!!!

Jag minns att jag kollade på klockan 05:20 och sen somnade jag nog en stund… Klockan sex blev jag väckt för att få min antibiotikados som jag skulle ta klockan åtta. Kändes ju rätt onödigt att jag blev väckt två timmar innan för det. Suck! Melker vaknade vid sju och låg och snuttade en stund. Vid åtta kom en sköterska in och erbjöd sig att ta Melker så att jag kunde duscha. Skönt! Lyckades sen ta mig i väg och hämta lite frukost, men det blev inte så mycket ätet av frukosten för Melker ville bara snutta hela tiden.

Vid tiotiden fick vi besök! Då kom äntligen den nyblivna storasystern in på rummet tillsammans med Micke och mina föräldrar. Mathilda sken som en sol, dock en sol med fläskläpp som hon fått när hon ramlat kvällen innan. Hon kom genast upp till oss i sängen och började pussa på sin lillebror. Åh vilket lyckligt ögonblick att se sina barn mötas för första gången. Jag får tårar i ögonen när jag tänker på det…. Mathilda var så go med sin lillebror. Mysigt!

Vid elvatiden var det dags för mig att få en rumskamrat, och då kom en sköterska in och talade om att det inte var tillåtet med besök från andra än syskon och pappan. Det visste vi ju ju förstås, men vi låtsades som att vi inte visste det…. Gick ut i ”hisshallen” en stund, för där kunde man umgås med sina besökare. Satt där en liten stund innan det var dags för mamma och pappa att åka hemåt. Vi gick tillbaka in på mitt rum igen, och det började väl bli dags för Micke och Mathilda att ge sig av hemåt också. Mathilda var trött och rastlös, och Micke var trött och hungrig.

Mathilda ville inte gärna lämna kvar mamma och lillebror, utan hon ville ta med oss hem. När vi sa att det inte gick så ville hon stanna kvar.. Det slet i mamma-hjärtat. Jag ville ju inget hellre än att åka med dem hem…. Efter lite mutor om McDonalds och en fredags-mys-kväll med bara henne och pappa så gick det bra. Dom åkte hem och Melker och jag blev lämnade ensamma.

Ensamma…  det var precis vad vi var. Hugaligen så trist det var, fy fan vad jag led! Hade såklart gulleprinsen att glädjas åt, men att sitta inne i ett kalt rum och höra hur rumsgrannen pratade med sin kille hela eftermiddagen och kvällen… Det var inte kul. Tiden kröp framåt! Dagen till ära var det storstädning ute i korridoren och sällskapsrummet, så där fick man inte vistas…  Melker sov dessutom ingenting, förutom då han slumrade till vid bröstet. Han var helt klart inte nöjd med mängden mat och på kvällen frågade jag hur lång tid det fick gå innan man gav tillägg. Fick till svar att det var bara att amma så skulle mjölken rinna till, och att han alldeles säkert fick i sig tillräckligt….

Kvällen och natten blev sömnlös, Melker var inte nöjd och klockan två på natten bad jag om att dom skulle ge honom ersättning. Han blev nöjd för ett tag, men sen blev han lessen igen. En barnmorska tog med honom ut, så att jag fick sova en stund. Dom hade då fått honom att sova, och när jag vaknade till så låg han i baljan intill mig. Han sov nån timme, och sen var det dags att börja amma igen. Melker fick väl inte i sig något och blev fort arg och irriterad. Jag blev lessen och kände mig maktlös… Samtidigt som jag kämpade på för att få honom lugn så kommer rumskamratens kille dit, och jag blev så ruggigt avundssjuk på att hon fick avlastning så att hon kunde gå och duscha och hämta sin frukost. Det är väl dilemmat när man har barn sen innan, att pappan inte kan vara med så mycket på BB…

Till slut när jag satt där i sängen med tårarna sprutandes, och Melker skrikandes, så ringde jag och bad om mera tillägg till honom. Sköterskan frågade om hon skulle ge, och det fick hon gärna. Jag frågade om jag kunde passa på att duscha, och jag fick ett litet snorkigt svar ”Ja, men jag då lägger jag ner honom i baljan så fort han ätit färdigt”. Det kändes inte som ett särskilt kul svar, så jag sa att då väntar jag med duschen då. Jag vet inte om hon fick dåligt samvete eller nåt, för då ångrade hon sig och sa att det var helt okej om jag duschade och att hon kunde ta med sig Melker ut till expeditionen när han ätit klart. Jag gick in i duschen och tårarna sprutade igen. Fy vad jag längtade hem då!

Klockan tio på lördagsförmiddagen var det dags för Melker att bli kontrollerad av barnläkaren. Han blev med beröm godkänd :) Jag gick genast och ringde Micke och sa att jag ville bli hämtad – helst NU!

Micke & Mathilda kom vid elvatiden. Då skulle jag bara vänta på att få ett recept på antibiotika… Den väntan blev tyvärr alldeles för lång… Fick vänta ända till klockan var ett. Då kom en sköterska och kollade tempen på mig, och i och med att den var okej så behövde jag inget recept. Fick med mig två dagsdoser hem i stället, och sen räckte det.

Strax efter ett satte vi på Melker hans overall och lyfte ner honom i babyskyddet och lämnade BB. Härligt!

© Sandra Åström
www.familjenastrom.se